Festivalminne

Elsa Billgren har varit på Roskilde.
Hennes bilder får verkligen Roskilde att se så där oförskämt trevligt ut. En gång i tiden var jag en riktig festivalräv. Jag har nog faktiskt varit på de flesta festivaler men den enda som jag någonsin varit okontrollerat packad på är just Roskilde.

Regnet öste ner. Jag och Kricko dansade runt i leran och drack tetravin som smakade gammal skosula. Men så träffade vi de där finska killarna och bytte vårt vin mot deras vodka eller hembrännt var det nog. Kricko försvann. Jag bad henne vänta vid stoplen. Visserligen gick jag aldrig tillbaka till stoplen men det gjorde förmodligen inte hon heller. Jag och finnarna gick och kollade på Kent. Jag översatte samtliga Kents låtar till engelska så att finnarna skulle förstå. "I can all the låttexter!!" vrålade jag. "Wy dont I get on your blue jeans". De var ett helt gäng finnar från början men sedan var det bara jag och den snygga finnen kvar. Jag blev lite orolig när det bara blev vi 2 kvar men han sa att jag inte skulle oroa mig. Sedan blev det svart. Underworld spelade i ett sådant där stor tält och plötsligt så vaknade jag upp liggandes längst framme vid scenen. Marken gungade och jag fick krypa mellan alla dansandes fötter för att komma där i från. The Cure skulle spela men de ställde in eftersom 4 (tror jag att det var) hade dött tidigare under Pearl Jams konsert. Sur mulen i mörkret började jag leta efter Kricko men att leta efter sin kompis i Rosklides mörker är lönlöst. "hjälp mig hem", sa jag och hookade tag i en kille med beppemössa. Inte för att jag kände honom. Han kunde lika gärna ha varit en isländskmördare eller en tysk nudist. Men han bodde visst vid bussen där jag bodde så han visade mig hem. Framme vid bussen fick han bussdörren i huvudet som tack. Kricko var inte där. En tjej som jag inte minns namnet på var där och hon grät. Men så kom Kricko! Vi blev så glada att vi, jag och den gråtandes tjejen kramade ner Kricko på golvet mellan 2 busssäten. Kricko fattade ingenting. "Lämna mig i fred!", hon slet sig loss och tog ett jätte kliv ut ur bussen utan att sätta fötterna på trappan och försvann rakt ner. "Låt henne löpa" sa jag med ett lugn och liksom förnöjdenhet i rösten. Kricko levde och det var det enda som betydde något just då. När hon kom tillbaka kramades vi hela natten och dagen efter vaknade jag upp med huvudvärken från helvetet. Tjejen så grinat drog med mig till en telefonkiosk och vi ringde hem för att berätta att vi levde. Grejen var då den att de där hemma hade inte hört om olyckan än och de fattade så klart ingenting. Jag fick inte tag på mina föräldrar så den grinanades tjejens föräldrar fick ringa min syster som fick ringa vidare. De resterande dagarna i Roskilde sken solen. Jag fick fräknar på näsan och det var precis som på Elsas bilder. Underbart. Jag såg den där snygga finnen ett par gånger i solen. han såg mig men sprang snabbt som tusan åt ett annat håll. Kent på engelska var väl inte hans favorit.