I hate to told you so

Det här kan vara sveriges bästa liveband. I alla fall så tyckte jag det fär en massa år sedan när jag hade långt svart hår med lugg och lite rockig stil typ. Jag minns det som i går. Det var en himla massa år sedan när den då magiska rockklubben fritz´s corner låg i den gamla rackethallen på sankt eriks plan. Då var man tvungen att vara medlem för att komma in. Jag var medlem. det var en magiskt tid. Första gången de uppträdde var på tidningen pop´s avskedsfest. Andra gången var på fritz´s corners avskedsfest. Eller avskedsfest var det inte. Det var hallen som skulle rivas och bli parkeringshus.

Jag och kricko for upp på balkongen när de klev på scenen. Jag var lyrisk som få. Hängde mig ut över balkongräcket och skrek: "VAD HETER NI!!!!!!!!!!!" det blev genast tyst och strålkastare riktades upp mot oss. Jag ställde mig bakom en stople och kricko såg förskräckt ut. De fortsatte spela och jag hängde mig ut över räcket igen och skrek så att min röst nästan brast: "VAD HETER NIIIIIIIIIII!!!!!!!" Det blev tyst igen. VA? ropade howlin pelle. Jag gömde mig bakom stolpen. Kricko duckade och försökte samtidigt tvinga upp mig i strålkastarljuset. Efter konserten rusade ner jag till min kompis Hasse. VAD HETER DET HÄR BANDET??????? THE HIVES!!!!! svarade Hasse. DET BÄSTA NÅGONSIN!!! svarade jag. Sedan tog jag Hasse i den ena handen och en kille som såg likadan ut som Hasse i den andra och dubbelhånglade utan att någon av dem förstod att jag hånglade med dem båda. Det var en magisk kväll. Det var Fritz´s corner. Det var dubbelhångel. Det var the hives.